Rymden
Vrldens 15 rymdstationer
Uppdaterad 9 nov 2021
Av Andras Wellander och Ludvig Wellander
Hr r alla rymdstationer som funnits och finns, listade i kronologisk ordning efter nr rymdstationen, eller frsta modulen av den, skts upp.
En rymdstation r en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad fr att mnniskor ska kunna leva dr en lngre tid. Alla rymdstationer som n s lnge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi fr se en rymdstation runt mnen, ssom den planerade mnstationen Gateway i NASA:s nya mnprogam Artemis.[1] Vi har listat vrldens alla rymdstationer i kronologisk ordning efter nr rymdstationen, eller frsta modulen av den, skts upp i rymden.
Med p listan finns en rymdstation som gick snder innan den hann ta emot mnskligt besk och tv rymdstationer som havererade innan de fastnade i ordentlig omloppsbana. Som parenteser i listan har vi ocks inkluderat tre obemannade prototypstationer. Bilderna p de tidiga sovjetiska rymdstationerna och de kinesiska r tyvrr begrnsade till annat n fotografier, d dessa fortfarande r antingen hemliga eller copyrightskyddade.
En rymdstation r en farkost placerad i omloppsbana, konstruerad fr att mnniskor ska kunna leva dr en lngre tid. Alla rymdstationer som n s lnge funnits har legat i omloppsbana runt jorden, men i framtiden kanske vi fr se en rymdstation runt mnen, ssom den planerade mnstationen Gateway i NASA:s nya mnprogam Artemis.[1] Vi har listat vrldens alla rymdstationer i kronologisk ordning efter nr rymdstationen, eller frsta modulen av den, skts upp i rymden.
Med p listan finns en rymdstation som gick snder innan den hann ta emot mnskligt besk och tv rymdstationer som havererade innan de fastnade i ordentlig omloppsbana. Som parenteser i listan har vi ocks inkluderat tre obemannade prototypstationer. Bilderna p de tidiga sovjetiska rymdstationerna och de kinesiska r tyvrr begrnsade till annat n fotografier, d dessa fortfarande r antingen hemliga eller copyrightskyddade.
(Modell av Manned Orbiting Laboratory – 1966-1967)
Manned Orbiting Laboratory (MOL) var ett samarbete mellan USA:s flygvapen och landets spionsatellitmyndighet National Reconnaissance Office (NRO).[2] Mlet var att skjuta upp 20 m lnga rymdstationer i omloppsbana som skulle vara bemannade av tv astronauter per gng, som med ett teleskop skulle ta bilder p militrt intressanta ml.[2] Astronauterna skulle skjutas upp i rymden samtidigt som rymdstationen, genom att sitta i en kapsel fastsatt ovanp stationen.[2] Vl uppe i rymden skulle astronauterna ppna en lucka i golvet p kapseln fr att komma in i stationen.[2] Vid uppdragets slut skulle astronauterna stta sig i kapseln igen, koppla loss sig frn stationen (som vre illustrationen visar) och landa.[2]
Den enda uppskjutningen i MOL-programmet skedde 3 november 1966 d en Titan-raket lyfte frn Cape Canaveral med en enklare modell av rymdstationen och en obemannad modifierad Geminikapsel (nedre bilden).[2] Kapseln hade ret innan anvnts av NASA till en obemannad testflygning inom Geminiprogrammet, och nu hade man adderat en lucka i kapselns vrmeskld.[2] Efter en 33 minuter lng suborbital rymdfrd terintrdde kapseln i atmosfren, varvid vrmesklden med dess lucka framgngsrikt testades.[2] Kapseln landade sedan i havet och plockades upp av ett fartyg.[2] Rymdstationsmodellen ndde omloppsbana dr den slppte ut tre satelliter och pbrjade en serie experiment som skulle pg i 75 dagar.[2] Efter 30 dagar frlorades dock kontakten med stationen och den fll ur sin omloppsbana 9 januari 1967.[2]
r 1969 avbrts MOL-programmet p grund av budgetprioriteringar, men en del av tekniken och astronauterna frn programmet hamnade hos NASA.[2]
Den enda uppskjutningen i MOL-programmet skedde 3 november 1966 d en Titan-raket lyfte frn Cape Canaveral med en enklare modell av rymdstationen och en obemannad modifierad Geminikapsel (nedre bilden).[2] Kapseln hade ret innan anvnts av NASA till en obemannad testflygning inom Geminiprogrammet, och nu hade man adderat en lucka i kapselns vrmeskld.[2] Efter en 33 minuter lng suborbital rymdfrd terintrdde kapseln i atmosfren, varvid vrmesklden med dess lucka framgngsrikt testades.[2] Kapseln landade sedan i havet och plockades upp av ett fartyg.[2] Rymdstationsmodellen ndde omloppsbana dr den slppte ut tre satelliter och pbrjade en serie experiment som skulle pg i 75 dagar.[2] Efter 30 dagar frlorades dock kontakten med stationen och den fll ur sin omloppsbana 9 januari 1967.[2]
r 1969 avbrts MOL-programmet p grund av budgetprioriteringar, men en del av tekniken och astronauterna frn programmet hamnade hos NASA.[2]
15. Salyut 1 – 1971
I rymdkapplpningen mellan Sovjetunionen och USA vann Sovjet mnga av de frsta racen. De var frst med att f en satellit i omloppsbana (Sputnik 1, 1957), frst med att skicka upp en mnniska i rymden (Yuri Gagarin, 1961) och frst med en rymdpromenad (Alexey Leonov, 1965). USA var dock som bekant frst med att landa mnniskor p mnen (Neil Armstrong och Buzz Aldrin, 1969). Efter mnlandningen blev Sovjetunionen terigen frst med en milstolpe – att skicka upp en riktig rymdstation.
I april 1971 skts Salyut 1 upp med hjlp av en trestegs Proton-raket.[3][4] Rymdstationen var cirka 16 m lng, 4 m i diameter och hade en dockningsport fr Sovjets Sojuz-farkost.[4] Fyra dagar senare skts Sojuz 10 upp med tre kosmonauter ombord som skulle bo p Salyut 1 i en mnad.[3] De dockade med Salyut 1 nsta dag, men lyckades inte lsa fast Sojuz-farkosten ordentligt med rymdstationen.[3] S de tre besvikna kosmonauterna fick tervnda till jorden utan att ha tagit sig in i stationen.[3]
En och en halv mnad senare gjordes ett nytt frsk, d Sojuz 11 anlnde till stationen.[3] Tack vare en omdesignad dockningsmekanism lyckades besttningen denna gng docka ordentligt med stationen och komma in.[3] De spenderade sedan tiden med att bland annat studera jorden och hur lnga rymdvistelser pverkar mnniskans kropp.[3]
Efter 22 dagar p rymdstationen och sammanlagt 24 dagar i rymden (ett nytt rekord) tervnde besttningen till jorden.[3][5] Sojuz-kapseln landade mjukt i Kazakstan, men nr rddningspersonal ppnade luckan fann de alla tre kosmonauterna dda.[6] En tryckutjmningsventil hade ppnat fr tidigt vid terintrdet och de tre hade dtt av att luften frsvunnit ur farkosten.[6]
Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen p is ett tag medan Sojuz-kapseln designades om.[3] Frn och med nu mste ocks alla kosmonauter anvnda rymddrkter vid terintrdet.[3]
Sommaren 1971 flyttades Salyut 1 med hjlp av sina motorer till en hgre omloppsbana fr att inte falla till jorden fr tidigt.[5] I oktober 1971, efter 175 dagar i rymden, tndes rymdstationens motorer fr sista gngen, d fr att snka den till att brinna upp i atmosfren ver Stilla Havet.[5]
P illustrationen syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) nrma sig Salyut 1.
I april 1971 skts Salyut 1 upp med hjlp av en trestegs Proton-raket.[3][4] Rymdstationen var cirka 16 m lng, 4 m i diameter och hade en dockningsport fr Sovjets Sojuz-farkost.[4] Fyra dagar senare skts Sojuz 10 upp med tre kosmonauter ombord som skulle bo p Salyut 1 i en mnad.[3] De dockade med Salyut 1 nsta dag, men lyckades inte lsa fast Sojuz-farkosten ordentligt med rymdstationen.[3] S de tre besvikna kosmonauterna fick tervnda till jorden utan att ha tagit sig in i stationen.[3]
En och en halv mnad senare gjordes ett nytt frsk, d Sojuz 11 anlnde till stationen.[3] Tack vare en omdesignad dockningsmekanism lyckades besttningen denna gng docka ordentligt med stationen och komma in.[3] De spenderade sedan tiden med att bland annat studera jorden och hur lnga rymdvistelser pverkar mnniskans kropp.[3]
Efter 22 dagar p rymdstationen och sammanlagt 24 dagar i rymden (ett nytt rekord) tervnde besttningen till jorden.[3][5] Sojuz-kapseln landade mjukt i Kazakstan, men nr rddningspersonal ppnade luckan fann de alla tre kosmonauterna dda.[6] En tryckutjmningsventil hade ppnat fr tidigt vid terintrdet och de tre hade dtt av att luften frsvunnit ur farkosten.[6]
Efter olyckan lades alla rymdflygningar i Sovjetunionen p is ett tag medan Sojuz-kapseln designades om.[3] Frn och med nu mste ocks alla kosmonauter anvnda rymddrkter vid terintrdet.[3]
Sommaren 1971 flyttades Salyut 1 med hjlp av sina motorer till en hgre omloppsbana fr att inte falla till jorden fr tidigt.[5] I oktober 1971, efter 175 dagar i rymden, tndes rymdstationens motorer fr sista gngen, d fr att snka den till att brinna upp i atmosfren ver Stilla Havet.[5]
P illustrationen syns Sojuz 11 (den lilla farkosten) nrma sig Salyut 1.
Annons
Annons
14. DOS-2 – 1972
I juni 1972, drygt ett r efter uppskjutningen av Salyut 1, skulle dess efterfljare skjutas upp – den strukturellt identiska Salyut 2.[3] Uppskjutningen gick dock inte som planerat nr Proton-K-raketens andra steg misslyckades och rymdstationen fll ner i Stilla havet.[4] D stationen aldrig ndde omloppsbana "frtjnade" den heller aldrig namnet Salyut 2, utan frblev endast DOS-2.[7] "DOS" var Sovjets beteckning p deras civila rymdstationer och str fr "Long-Duration Orbital Station" (Salyut 1 var DOS-1).[8]
Illustrationen visar en tidig DOS-station tillsammans med en beskande Sojuz-kapsel.
Illustrationen visar en tidig DOS-station tillsammans med en beskande Sojuz-kapsel.
13. Salyut 2 – 1973
Sovjets rymdstationprogram hade frn brjat varit militrt och hemligt och kallats Almaz.[3] Nr USA hade landat p mnen 1969 ville Sovjet svara med att snabbt f upp vrldens frsta rymdstation, och hade d gjort om ett skal av en Almaz-station till en enklare civil DOS-station, som sedan blev Salyut 1.[3] Nu ville man ocks skjuta upp en militr Almaz-station.
I april 1973 skts den frsta Almaz-stationen upp i omloppsbana.[4] Fr att dlja att det var en militr Almaz-station fick den beteckningen Salyut 2.[7]
Almaz-stationerna hade samma diameter som de civila Salyut-stationerna (cirka 4 m), men var lite kortare (cirka 15 m).[4]
Salyut 2 (Almaz 1) susade runt jorden i ett par veckor och en besttning gjorde sig redo att skjutas upp till stationen[7] Men en motorstart gjorde att skrovet brast och en solpanel frlorades.[7]
Anledningen till haveriet kan ha varit en kollision med delar frn det versta steget av Proton-raketen som Salyut 2 hade skjutits upp med.[9] Raketsteget hade exploderat av tryckfrndringar tre dagar efter uppskjutningen och skapat ett moln av brte som flugit mot stationen.[9]
En mnad efter haveriet brann rymdstationen upp i atmosfren.[7]
I april 1973 skts den frsta Almaz-stationen upp i omloppsbana.[4] Fr att dlja att det var en militr Almaz-station fick den beteckningen Salyut 2.[7]
Almaz-stationerna hade samma diameter som de civila Salyut-stationerna (cirka 4 m), men var lite kortare (cirka 15 m).[4]
Salyut 2 (Almaz 1) susade runt jorden i ett par veckor och en besttning gjorde sig redo att skjutas upp till stationen[7] Men en motorstart gjorde att skrovet brast och en solpanel frlorades.[7]
Anledningen till haveriet kan ha varit en kollision med delar frn det versta steget av Proton-raketen som Salyut 2 hade skjutits upp med.[9] Raketsteget hade exploderat av tryckfrndringar tre dagar efter uppskjutningen och skapat ett moln av brte som flugit mot stationen.[9]
En mnad efter haveriet brann rymdstationen upp i atmosfren.[7]
12. Kosmos 557 – 1973
I maj 1973, strax efter att Salyut 2 (Almaz 1) gtt snder, men ej nnu strtat, skickades en ny rymdstation upp av Sovjetunionen.[3] Nu var det en uppdaterad version av den civila DOS-stationen som skts upp, men tyvrr ledde en serie fel till att en av styrraketerna tndes kontinuerligt, vilket gjorde att stationens brnsle tog slut redan frsta varvet i omloppsbana.[3] Nu kunde inte rymdstationen kontrolleras lngre,[3] och fr att dlja den misslyckade Salyut-stationens identitet meddelade Sovjets statliga nyhetsbyr att den hette Kosmos 557.[8]
Efter 11 dagar i rymden brann Kosmos 557 upp i atmosfren.[3] Kosmonauterna Alexei Leonov och Valeri Kubasov som skulle rest till stationen frflyttades till Apollo-Sojuz-testprojektet,[3] som frverkligades 1975 d en Sojuz dockade med en amerikansk Apollo-modul.
Efter 11 dagar i rymden brann Kosmos 557 upp i atmosfren.[3] Kosmonauterna Alexei Leonov och Valeri Kubasov som skulle rest till stationen frflyttades till Apollo-Sojuz-testprojektet,[3] som frverkligades 1975 d en Sojuz dockade med en amerikansk Apollo-modul.
11. Skylab – 1973-1979
Hittills hade Salyut 1 varit den enda ngorlunda lyckade rymdstationen. Salyut 1 hade ju varit den enda rymdstationen som hade haft en besttning ombord, ven om de eftert tragiskt omkommit vid terintrdet i atmosfren. Tre dagar efter att Sovjetunionen skjutit upp Kosmos 557 gav sig USA in i matchen nr de skt upp Skylab.[3]
Den amerikanska rymdstationen Skylab byggdes huvudsakligen av det vre steget av en Saturn-raket,[10] och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den strre – cirka 26 m lng och rymliga 7 m i diameter.[11] Uppskjutningen skedde med hjlp av en Saturn V-raket,[10] samma raket som hade skjutit ivg Apollo-farkosterna till mnen. Sextiotre sekunder in i uppskjutningen uppstod dock problem nr stationens mikrometeoroidskld flldes ut fr tidigt, gick snder och fastnade i en av solpanelerna som d inte kunde fllas ut ordentligt.[10] Samtidigt gjorde aerodynamiska krafter att stationens andra solpanel helt lossnade.[10]
Skylab ndde omloppsbana, men hade nu ont om strm.[10] Dessutom gjorde den trasiga mikrometeoroidsklden, som frutom att skydda mot mikrometeoroider ocks skulle skuggat Skylab frn solen, att temperaturen inne i stationen steg till 52 °C.[10][11]
Elva dagar efter Skylabs uppskjutning skts tre astronauter upp till rymdstationen i en Apollo-farkost – ett uppdrag som fick namnet Skylab 2.[12] Frn brjan var det inte skert att de ens skulle kunna fullflja uppdraget, men efter en lyckad dockning kom de in i varma Skylab och lyckades p sin andra dag, frn insidan, flla ut ett stort parasoll som kylde stationen.[12] Senare gjorde tv av astronauterna en rymdpromenad dr de frigjorde den blockerade solpanelen, vilket gav Skylab tillrckligt med el s att besttningen kunde slutfra sitt uppdrag.[12] Astronauterna stannade sammanlagt 28 dagar i rymden och slog drmed Sojuz 11-besttningens rekord.[12] De landade skert i Stilla havet och kunde efter att ha hissats ombord p rddningsfartyget sjlva kliva ur kapseln, om n p lite ostadiga ben.[12]
I juli 1973 anlnde Skylab 3 med nsta besttning p tre astronauter, vilket innebar frsta gngen som en och samma rymdstation tog emot tv besttningar.[13] Den andra besttningen satte bland annat upp ett stabilare solskydd och stannade i rekordlnga 59 dagar.[13] I november 1973 kom sedan Skylab 4 med den sista besttningen, ven den bestende av tre astronauter.[14] De stannade i 84 dagar och satte drmed nnu ett nytt rekord fr lngsta tid i rymden.[14]
Under de lnga vistelserna p Skylab underskte besttningarna hur kropparna pverkades och hur man skulle kunna frhindra ngra av rymdvistelsers nedbrytande effekter.[10] Skylabs teleskop tog ver 200 000 foton till astronomer och 46 000 bilder p jorden till forskare.[10]
Innan Skylab 4-besttningen lmnade rymdstationen i februari 1974 skt de med hjlp av den dockade Apollo-modulen upp Skylab till en hgre omloppsbana.[14] Man hoppades att Skylab sedan skulle stanna i omloppsbana till brjan av 80-talet, och det fanns diskussioner om att tervnda till rymdstationen med rymdfrjan nr den blev klar.[10] Men kad solaktivitet ledde till att den lilla atmosfriska friktionen p Skylabs hjd blev hgre n frutsett, vilket ledde till att stationen tappade hjd snabbare n vntat.[10] Samtidigt blev rymdfrjeprogrammet frsenat, och 1979 strtade Skylab mot jorden.[10] En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvstra Australien, bland annat ver staden Esperance som skmtsamt gav NASA 400 dollar i bter fr nedskrpning.[15]
Den amerikanska rymdstationen Skylab byggdes huvudsakligen av det vre steget av en Saturn-raket,[10] och blev likt Sovjetunionens rymdstationer cylinderformad. Dock var den strre – cirka 26 m lng och rymliga 7 m i diameter.[11] Uppskjutningen skedde med hjlp av en Saturn V-raket,[10] samma raket som hade skjutit ivg Apollo-farkosterna till mnen. Sextiotre sekunder in i uppskjutningen uppstod dock problem nr stationens mikrometeoroidskld flldes ut fr tidigt, gick snder och fastnade i en av solpanelerna som d inte kunde fllas ut ordentligt.[10] Samtidigt gjorde aerodynamiska krafter att stationens andra solpanel helt lossnade.[10]
Skylab ndde omloppsbana, men hade nu ont om strm.[10] Dessutom gjorde den trasiga mikrometeoroidsklden, som frutom att skydda mot mikrometeoroider ocks skulle skuggat Skylab frn solen, att temperaturen inne i stationen steg till 52 °C.[10][11]
Annons
Annons
Elva dagar efter Skylabs uppskjutning skts tre astronauter upp till rymdstationen i en Apollo-farkost – ett uppdrag som fick namnet Skylab 2.[12] Frn brjan var det inte skert att de ens skulle kunna fullflja uppdraget, men efter en lyckad dockning kom de in i varma Skylab och lyckades p sin andra dag, frn insidan, flla ut ett stort parasoll som kylde stationen.[12] Senare gjorde tv av astronauterna en rymdpromenad dr de frigjorde den blockerade solpanelen, vilket gav Skylab tillrckligt med el s att besttningen kunde slutfra sitt uppdrag.[12] Astronauterna stannade sammanlagt 28 dagar i rymden och slog drmed Sojuz 11-besttningens rekord.[12] De landade skert i Stilla havet och kunde efter att ha hissats ombord p rddningsfartyget sjlva kliva ur kapseln, om n p lite ostadiga ben.[12]
I juli 1973 anlnde Skylab 3 med nsta besttning p tre astronauter, vilket innebar frsta gngen som en och samma rymdstation tog emot tv besttningar.[13] Den andra besttningen satte bland annat upp ett stabilare solskydd och stannade i rekordlnga 59 dagar.[13] I november 1973 kom sedan Skylab 4 med den sista besttningen, ven den bestende av tre astronauter.[14] De stannade i 84 dagar och satte drmed nnu ett nytt rekord fr lngsta tid i rymden.[14]
Under de lnga vistelserna p Skylab underskte besttningarna hur kropparna pverkades och hur man skulle kunna frhindra ngra av rymdvistelsers nedbrytande effekter.[10] Skylabs teleskop tog ver 200 000 foton till astronomer och 46 000 bilder p jorden till forskare.[10]
Innan Skylab 4-besttningen lmnade rymdstationen i februari 1974 skt de med hjlp av den dockade Apollo-modulen upp Skylab till en hgre omloppsbana.[14] Man hoppades att Skylab sedan skulle stanna i omloppsbana till brjan av 80-talet, och det fanns diskussioner om att tervnda till rymdstationen med rymdfrjan nr den blev klar.[10] Men kad solaktivitet ledde till att den lilla atmosfriska friktionen p Skylabs hjd blev hgre n frutsett, vilket ledde till att stationen tappade hjd snabbare n vntat.[10] Samtidigt blev rymdfrjeprogrammet frsenat, och 1979 strtade Skylab mot jorden.[10] En hel del stora bitar av Skylab brann inte upp utan landade i havet och i sydvstra Australien, bland annat ver staden Esperance som skmtsamt gav NASA 400 dollar i bter fr nedskrpning.[15]
10. Salyut 3 – 1974-1975
Salyut 3 var precis som Salyut 2 egentligen ingen civil rymdfarkost, utan en militr sdan inom Almaz-programmet.[4] Salyut 3, ven kallad Almaz 2, skts upp i juni 1974, och till skillnad mot sin militra fregngare Salyut 2 (Almaz 1) lyckades Salyut 3 (Almaz 2) ta emot en besttning.[4]
Besttningen bestod av tv kosmonauter som anlnde i juli 1974 med Sojuz 14.[4] De observerade och fotograferade jorden och kunde till och med framkalla bilder ombord p stationen.[4] Vissa av bilderna packades i en liten kapsel som i slutet av stationens livstid skickades till jorden och landade med fallskrm.[4]
Efter sammanlagt 16 dagar i rymden tervnde de tv kosmonauterna skert till jorden,[4] och blev drmed de frsta sovjetiska kosmonauterna som bde beskt insidan av en rymdstation och kommit hem levande.
Allt gick dock inte helt felfritt med Salyut 3 (Almaz 2). I augusti 1974 skickades en andra besttning upp med Sojuz 15, men de fick fel p styrningen och kunde inte docka med stationen.[4] Innan Sojuz-farkostens batterier tog slut tvingades de tv kosmonauterna till en nattlandning i ett skvder.[4] Rymdstationen lg kvar i omloppsbana till januari 1975.[4]
Besttningen bestod av tv kosmonauter som anlnde i juli 1974 med Sojuz 14.[4] De observerade och fotograferade jorden och kunde till och med framkalla bilder ombord p stationen.[4] Vissa av bilderna packades i en liten kapsel som i slutet av stationens livstid skickades till jorden och landade med fallskrm.[4]
Efter sammanlagt 16 dagar i rymden tervnde de tv kosmonauterna skert till jorden,[4] och blev drmed de frsta sovjetiska kosmonauterna som bde beskt insidan av en rymdstation och kommit hem levande.
Allt gick dock inte helt felfritt med Salyut 3 (Almaz 2). I augusti 1974 skickades en andra besttning upp med Sojuz 15, men de fick fel p styrningen och kunde inte docka med stationen.[4] Innan Sojuz-farkostens batterier tog slut tvingades de tv kosmonauterna till en nattlandning i ett skvder.[4] Rymdstationen lg kvar i omloppsbana till januari 1975.[4]
9. Salyut 4 – 1974-1977
Civila rymdstationen Salyut 4 var vldigt lik sin fregngare Salyut 1 och misslyckade DOS-2 och Kosmos 557.[4] Salyut 4 skts upp i december 1974 till en ovanligt hg omloppsbana, eftersom frsta besttningen skulle fokusera p att titta utt i rymden med stationens teleskop.[4] Efter tv och en halv vecka i omloppsbana anlnde Sojuz 17 med tv kosmonauter.[4] P vg in i stationen satt en lapp frn teknikerna – "Torka av ftterna!".[7] Kosmonauterna stannade p rymdstationen i nstan en mnad, under vilken de bland annat lagade telskopets spegel som hade frstrts av solljus,[4] och tervnde sedan skert till jorden mitt i en snstorm.[4]
I april 1975 skts nsta besttning upp mot rymdstationen, men strax efter start gick saker och ting snett.[4] Det frsta raketsteget lossnade inte frn det andra, och det andra tndes med det frsta under sig.[4] Vikten av det frsta raketsteget gjorde att raketen kom kraftigt ur kurs och ett automatiskt skerhetssystem separerade d Sojuz-farkosten frn raketen.[4] Sojuz-farkosten vnde sig mot frdriktningen, tnde sina motorer fr att bromsa, och kastade av sig omlopps- och servicemodulerna.[4] Den kvarvarande kapselns terintrde blev brutalt och kosmonauterna utsattes fr 20 g.[16] Fllskrmarna utlstes dock enligt planerna och kapseln landade – p en snig bergsida som den brjade rulla nedfr, mot ett stup.[7][16] Men fallskrmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade.[7] Kosmonauterna misstnkte att de hade landat i Kina och brjade brnna viktiga dokument.[7] Snart hrde de dock rddningspersonalen p sin radio och insg att de faktiskt var i Sovjet.[7] Dagen efter kunde kosmonatuerna hmtas med helikopter.[7] En av kosmonauterna fick inre skador som satte stopp fr hans kosmonautkarrir.[16]
Eftersom uppskjutningen hade misslyckats fick det korta suborbitala rymduppdraget inte namnet Sojuz 18, utan kallas i vst ofta fr Sojuz 18a, medan det i Sovjet fick heta "5:e-april-anomalin".[4] Namnet Sojuz 18 gick istllet till nsta lyckade Sojuz-uppskjutning, som skedde i maj 1975.[4] Dessa tv kosmonauter stannade p rymdstationen i 62 dagar, utfrde massor av experiment och kommunicerade ven med Sojuz 19 som i juli beskte rymden fr att docka med en Apollo-farkost i Apollo-Sojuz-testprojektet.[4]
I november 1975 blev Sojuz 20 den frsta obemannade rymdfarkosten att docka med en rymdstation, och blev d ett lyckat koncepttest infr Sovjets kommande obemannade fraktfarkost Progress.[4]
Salyut 4 terintrdde i atmosfren i februari 1977.[4]
I april 1975 skts nsta besttning upp mot rymdstationen, men strax efter start gick saker och ting snett.[4] Det frsta raketsteget lossnade inte frn det andra, och det andra tndes med det frsta under sig.[4] Vikten av det frsta raketsteget gjorde att raketen kom kraftigt ur kurs och ett automatiskt skerhetssystem separerade d Sojuz-farkosten frn raketen.[4] Sojuz-farkosten vnde sig mot frdriktningen, tnde sina motorer fr att bromsa, och kastade av sig omlopps- och servicemodulerna.[4] Den kvarvarande kapselns terintrde blev brutalt och kosmonauterna utsattes fr 20 g.[16] Fllskrmarna utlstes dock enligt planerna och kapseln landade – p en snig bergsida som den brjade rulla nedfr, mot ett stup.[7][16] Men fallskrmarna fastnade lyckligtvis i buskar och kapseln stannade.[7] Kosmonauterna misstnkte att de hade landat i Kina och brjade brnna viktiga dokument.[7] Snart hrde de dock rddningspersonalen p sin radio och insg att de faktiskt var i Sovjet.[7] Dagen efter kunde kosmonatuerna hmtas med helikopter.[7] En av kosmonauterna fick inre skador som satte stopp fr hans kosmonautkarrir.[16]
Eftersom uppskjutningen hade misslyckats fick det korta suborbitala rymduppdraget inte namnet Sojuz 18, utan kallas i vst ofta fr Sojuz 18a, medan det i Sovjet fick heta "5:e-april-anomalin".[4] Namnet Sojuz 18 gick istllet till nsta lyckade Sojuz-uppskjutning, som skedde i maj 1975.[4] Dessa tv kosmonauter stannade p rymdstationen i 62 dagar, utfrde massor av experiment och kommunicerade ven med Sojuz 19 som i juli beskte rymden fr att docka med en Apollo-farkost i Apollo-Sojuz-testprojektet.[4]
I november 1975 blev Sojuz 20 den frsta obemannade rymdfarkosten att docka med en rymdstation, och blev d ett lyckat koncepttest infr Sovjets kommande obemannade fraktfarkost Progress.[4]
Salyut 4 terintrdde i atmosfren i februari 1977.[4]
8. Salyut 5 – 1976-1977
Salyut 5 var den tredje och sista militra Almaz-rymdstationen frkldd som en Salyut.[4] Salyut 5 (eller Almaz 3) skts upp i juni 1976 och uppndde framgngsrikt omloppsbana.[4]
Tv veckor senare dockade Sojuz 21 med stationen och de tv kosmonauterna pbrjade sin 49 dagar lnga vistelse.[4] Besttningen genomfrde bde naturvetenskapliga och militra observationer och experiment, men tervnde hem tidigare n vntat.[4] Anledningen r oklar, men har sagts vara en brand, ett fel p klimatanlggningen, och hlsoproblem orsakade av ngor frn kemikalier som anvndes fr att framkalla film frn stationens kameror.[4]
I oktober 1976 anlnde nsta par kosmonauter med Sojuz 23, men vid inflygningen slutade deras automatiska dockningssystem att fungera och dockningen fick avbrytas.[4] Sojuz-farkosten hade nu ont om batterikraft och kosmonauterna tvingades landa nsta dag i en snstorm.[4] Kapseln slog ner i en sj i Kazakstan, tta kilometer frn kusten och omgiven av isflak.[4] Frst nsta dag kunde kapseln – som lyckligtvis var designad fr att kunna landa i vatten – bogseras iland med de oskadda kosmonauterna kvar inuti.[4]
Flera mnader senare, i februari 1977, anlnde Sojuz 24 och dockade framgngsrikt.[4] Kosmonauterna flt in i Salyut 5 med ansiktsmasker, men luften visade sig vara sker att andas, och de spenderade sedan sin vistelse frmst med att avsluta Sojuz 21-besttningens uppdrag.[4] Efter 17 dagar p stationen tervnde Sojuz 24 hem frn rymdstationen, som nu hade brjat f slut p brnsle.[4] I augusti 1977 brann Salyut 5 upp i atmosfren.[4]
Tv veckor senare dockade Sojuz 21 med stationen och de tv kosmonauterna pbrjade sin 49 dagar lnga vistelse.[4] Besttningen genomfrde bde naturvetenskapliga och militra observationer och experiment, men tervnde hem tidigare n vntat.[4] Anledningen r oklar, men har sagts vara en brand, ett fel p klimatanlggningen, och hlsoproblem orsakade av ngor frn kemikalier som anvndes fr att framkalla film frn stationens kameror.[4]
I oktober 1976 anlnde nsta par kosmonauter med Sojuz 23, men vid inflygningen slutade deras automatiska dockningssystem att fungera och dockningen fick avbrytas.[4] Sojuz-farkosten hade nu ont om batterikraft och kosmonauterna tvingades landa nsta dag i en snstorm.[4] Kapseln slog ner i en sj i Kazakstan, tta kilometer frn kusten och omgiven av isflak.[4] Frst nsta dag kunde kapseln – som lyckligtvis var designad fr att kunna landa i vatten – bogseras iland med de oskadda kosmonauterna kvar inuti.[4]
Flera mnader senare, i februari 1977, anlnde Sojuz 24 och dockade framgngsrikt.[4] Kosmonauterna flt in i Salyut 5 med ansiktsmasker, men luften visade sig vara sker att andas, och de spenderade sedan sin vistelse frmst med att avsluta Sojuz 21-besttningens uppdrag.[4] Efter 17 dagar p stationen tervnde Sojuz 24 hem frn rymdstationen, som nu hade brjat f slut p brnsle.[4] I augusti 1977 brann Salyut 5 upp i atmosfren.[4]
Annons
Annons
7. Salyut 6 – 1977-1982
Salyut 6 blev Sovjetunionens frsta riktigt lnglivade rymdstation. Fram till nu hade deras rymdstationer haft maximalt fyra beskande kosmonauter, men Salyut 6 kom att ha 33.[4]
Rymdstationen, som skts upp i september 1977, var den frsta av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket mjliggjorde att tv rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen.[4] D kunde tv besttningar vistas p stationen samtidigt, alternativt kunde en besttning f besk av Sovjets nya frarlsa rymdfarkost Progress, vilken levererade frndenheter och brnsle och tog med sig avfall och annat hem igen.[4]
Stationens storlek och form var dremot ungefr densamma som tidigare civila Salyut-stationerna – 16 m lng och 4 m i diameter.[4]
Rymdstationens frsta beskare kom med Sojuz 25, men nnu en gng misslyckades en dockning med en Salyut, d Sojuz-farkosten inte kunde koppla ihop sig ordentligt med stationens frmre port.[4] Och nnu en gng fick en Sojuz-farkost snabbt landa igen innan batterierna tog slut.[4]
Bttre lycka hade Sojuz 26, vars tv kosmonauter lyckades docka med rymdstationens bakre port.[4] De genomfrde senare den frsta rymdpromenaden frn en Salyut-station, d de inspekterade den frmre dockningsporten utan att hitta ngra fel.[4] Efter inspektionen skyndade sig Sojuz 27 upp till Salyut 6 och dockade med den frmre porten, och under ngra dagar var de fyra stycken kosmonauter samtidigt p stationen.[4] Gsterna gav sig sedan hemt igen, medan den frsta besttningen stannade kvar.[4] De tv kosmonatuerna var uppe i rymden i 96 dagar, och slog drmed amerikanarnas rekord frn Skylab p 84 dagar.[4]
Drefter fljde ytterligare 16 besttningar, av vilka fyra gjorde riktigt lnga rymdvistelser p 140, 175, 185 respektive 75 dagar.[4] Korttidsbesttningarna dremellan stannade oftast ngra dagar.[4] Ngra av besttningsmedlemmarna var frn andra Warsawapaktlnder ssom Tjeckoslovakien och sttyskland, vilket innebar frsta gngen ngon annan n frn USA eller Sovjetunionen beskte rymden.[4]
Tv ytterligare rymdpromenader genomfrdes under stationens tid, och likt alla kommande rymdstationer anvndes Salyut 6 sammanfattningsvis frmst fr naturvetenskapliga, teknologiska och medicinska experiment samt observationer.[4]
Salyut 6 gjorde en planerad nedfrd i atmosfren i juli 1982, ett par mnader efter att stationen hade ersatts av Salyut 7.[4]
P bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost dockad till vnster och Progress dockad till hger.
Rymdstationen, som skts upp i september 1977, var den frsta av en ny generation. En viktig skillnad var en andra dockningsport, vilket mjliggjorde att tv rymdfarkoster kunde vara anslutna till stationen.[4] D kunde tv besttningar vistas p stationen samtidigt, alternativt kunde en besttning f besk av Sovjets nya frarlsa rymdfarkost Progress, vilken levererade frndenheter och brnsle och tog med sig avfall och annat hem igen.[4]
Stationens storlek och form var dremot ungefr densamma som tidigare civila Salyut-stationerna – 16 m lng och 4 m i diameter.[4]
Rymdstationens frsta beskare kom med Sojuz 25, men nnu en gng misslyckades en dockning med en Salyut, d Sojuz-farkosten inte kunde koppla ihop sig ordentligt med stationens frmre port.[4] Och nnu en gng fick en Sojuz-farkost snabbt landa igen innan batterierna tog slut.[4]
Bttre lycka hade Sojuz 26, vars tv kosmonauter lyckades docka med rymdstationens bakre port.[4] De genomfrde senare den frsta rymdpromenaden frn en Salyut-station, d de inspekterade den frmre dockningsporten utan att hitta ngra fel.[4] Efter inspektionen skyndade sig Sojuz 27 upp till Salyut 6 och dockade med den frmre porten, och under ngra dagar var de fyra stycken kosmonauter samtidigt p stationen.[4] Gsterna gav sig sedan hemt igen, medan den frsta besttningen stannade kvar.[4] De tv kosmonatuerna var uppe i rymden i 96 dagar, och slog drmed amerikanarnas rekord frn Skylab p 84 dagar.[4]
Drefter fljde ytterligare 16 besttningar, av vilka fyra gjorde riktigt lnga rymdvistelser p 140, 175, 185 respektive 75 dagar.[4] Korttidsbesttningarna dremellan stannade oftast ngra dagar.[4] Ngra av besttningsmedlemmarna var frn andra Warsawapaktlnder ssom Tjeckoslovakien och sttyskland, vilket innebar frsta gngen ngon annan n frn USA eller Sovjetunionen beskte rymden.[4]
Tv ytterligare rymdpromenader genomfrdes under stationens tid, och likt alla kommande rymdstationer anvndes Salyut 6 sammanfattningsvis frmst fr naturvetenskapliga, teknologiska och medicinska experiment samt observationer.[4]
Salyut 6 gjorde en planerad nedfrd i atmosfren i juli 1982, ett par mnader efter att stationen hade ersatts av Salyut 7.[4]
P bilden syns en modell av Salyut 6, med en Sojuz-farkost dockad till vnster och Progress dockad till hger.
6. Salyut 7 – 1982-1991
Sovjetunionen fljde upp sin dittills strsta succ Salyut 6 med sin sista Salyut. Salyut 7 skts upp i april 1982 och var mer eller mindre en kopia av Salyut 6, men med lite bttre levnadsfrhllanden som exempelvis spisplattor fr matlagning, varmvatten och bttre trningsredskap.[4] Stationen kom att ha 26 besttningsmedlemmar, inklusive en frn Frankrike och en frn Indien, och ngra levde dr i tv omgnger, en av dem till och med tre gnger.[4] Sex lngtidsbesttningar stannade i rymden i 211 (rekord), 149, 237 (rekord), 112, 65 respektive 51 dagar.[4]
Ibland kom tre besttningsmedlemmar samtidigt till stationen i den nya Sojuz T-modellen (ibland kte tv personer i den ocks).[4] Srskilt anmrkningsvrd r den sista besttningen p Salyut 7, vilka kom direkt frn rymdstationen Mir (se nedan), dr de under nstan tv mnader hade varit Mirs allra frsta besttning.[4] Efter 51 dagar p Salyut 7 tervnde de med 400 kg utrustning (inklusive en gitarr) till Mir, dr de stannade i ytterligare tre veckor.[4][19]
Salyut 7 kan inte sgas vara inte en lika stor succ som Salyut 6, p grund av en del allvarliga tekniska fel.
I september 1983 slutade Salyut 7:s framdrivning att fungera och stationen blev beroende av motorerna p beskande Progress-farkoster fr hlla sig kvar i omloppsbana.[4]
I februari 1985 tappade markkontrollen kontakten med den d obemannade stationen.[4] Den 6 juni skickades Sojuz T-13 upp med tre erfarna kosmonauter som skulle frska f liv i den "dda" Salyut 7.[4] Nr besttningen nrmade sig stationen sg de att den lngsamt roterade utom kontroll.[4] Med hjlp av en handhllen laseravstndsmtare lyckades de docka, och efter kontroll av luften i rymdstationen ppnade de luckan och gick in.[4] Inuti rdde mrker och frost tckte vggarna, och kosmonauterna arbetade ikldda vinterklder och plsfodrade mssor.[4] Snart upptcktes att en trasig sensor hindrade solpanelerna frn att peka mot solen, vilket hade ftt batterierna att urladdas och stationen att stngas ner.[4] Med Sojuz T-farkostens motorkraft vred kosmonauterna rymdstationen s att solpanelerna fick sol, och s smningom fick de bde vrme och ventilation i stationen. Frst i slutet av juni tinade stationens vattentank, och en mnad senare hade luftfuktigheten ombord normaliserats.[4] Kosmonauternas arbete med att teruppliva Salyut 7 anses vara en av de mest imponerande bedrifterna i rymden ngonsin.[4]
Salyut 7 terintrdde i atmosfren i februari 1991, fyra r efter stationens sista besk, det av kosmonauterna frn Mir.[4] Ngra bitar av Salyut 7 brann inte upp utan landade i Argentina.[4]
Fotografiet visar Salyut 7 med en dockad Sojuz-farkost till hger.
Ibland kom tre besttningsmedlemmar samtidigt till stationen i den nya Sojuz T-modellen (ibland kte tv personer i den ocks).[4] Srskilt anmrkningsvrd r den sista besttningen p Salyut 7, vilka kom direkt frn rymdstationen Mir (se nedan), dr de under nstan tv mnader hade varit Mirs allra frsta besttning.[4] Efter 51 dagar p Salyut 7 tervnde de med 400 kg utrustning (inklusive en gitarr) till Mir, dr de stannade i ytterligare tre veckor.[4][19]
Salyut 7 kan inte sgas vara inte en lika stor succ som Salyut 6, p grund av en del allvarliga tekniska fel.
I september 1983 slutade Salyut 7:s framdrivning att fungera och stationen blev beroende av motorerna p beskande Progress-farkoster fr hlla sig kvar i omloppsbana.[4]
I februari 1985 tappade markkontrollen kontakten med den d obemannade stationen.[4] Den 6 juni skickades Sojuz T-13 upp med tre erfarna kosmonauter som skulle frska f liv i den "dda" Salyut 7.[4] Nr besttningen nrmade sig stationen sg de att den lngsamt roterade utom kontroll.[4] Med hjlp av en handhllen laseravstndsmtare lyckades de docka, och efter kontroll av luften i rymdstationen ppnade de luckan och gick in.[4] Inuti rdde mrker och frost tckte vggarna, och kosmonauterna arbetade ikldda vinterklder och plsfodrade mssor.[4] Snart upptcktes att en trasig sensor hindrade solpanelerna frn att peka mot solen, vilket hade ftt batterierna att urladdas och stationen att stngas ner.[4] Med Sojuz T-farkostens motorkraft vred kosmonauterna rymdstationen s att solpanelerna fick sol, och s smningom fick de bde vrme och ventilation i stationen. Frst i slutet av juni tinade stationens vattentank, och en mnad senare hade luftfuktigheten ombord normaliserats.[4] Kosmonauternas arbete med att teruppliva Salyut 7 anses vara en av de mest imponerande bedrifterna i rymden ngonsin.[4]
Salyut 7 terintrdde i atmosfren i februari 1991, fyra r efter stationens sista besk, det av kosmonauterna frn Mir.[4] Ngra bitar av Salyut 7 brann inte upp utan landade i Argentina.[4]
Fotografiet visar Salyut 7 med en dockad Sojuz-farkost till hger.
5. Mir – 1986-2001
Mir markerade brjan p en ny typ av rymdstation, nmligen den som byggs ihop av moduler. Den frsta delen av Mir skts upp i februari 1986 av Sovjetunionen, och under de fljande tio ren monterades sex moduler till, varav en skts upp av USA.[17]
Den frsta modulen innehll bland annat kosmonauternas primra levnadsutrymme, sovplatser, motorer, kommunikation och kontroller; den andra modulen innehll vetenskaplig utrustning och apparater fr att bttre styra rymdstationen; den tredje modulen innehll en luftsluss fr rymdpromenader, mer vatten- och syrefrvaring samt bttre tvttmjligheter; den fjrde modulen innehll vetenskaplig utrustning och en dockningsport fr NASA:s rymdfrjor; den femte modulen innehll nnu mera utrustning och plats fr experiment samt levandsutrymme fr NASA:s astronauter; den sjtte modulen innehll frbttrade dockningsportar fr rymdfrjorna; och den sjunde och sista modulen innehll ven den vetenskaplig utrustning, frmst fr att studera jordens klimat.[17]
Nr Mir var frdigbyggd mtte den 33 m x 31 m x 27,5 m.[18] Rymdstationens beboeliga volym var 350 m3,[18][19] att jmfra med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3[4] och Skylabs 361 m3[20].
Mir kom att ligga i omloppsbana i hela 15 r.[19] Stationen var kontinuerligt bemannad i 10 r i rad och hade den lngvarigaste beskaren – kosmonauten och lkaren Valeri Polyakov levde p Mir i ver 14 mnader i strck (ett rekord som str sig n).[19] Detta var Polyakovs andra vistelse p Mir – frsta gngen hade han bott dr i tta mnader.[19]
Under 90-talet brjade de tv rymdnationerna Sovjet och USA att samarbeta igen, fr frsta gngen sedan Apollo-Sojuz-testprojektet 1975, varefter USA krde sin rymdfrja till Mir flera gnger fr att lra av ryssarnas lnga erfarenhet av rymdvistelser.[19] Sergej Krikaljov blev den frsta kosmonauten att skjutas upp i en rymdfrja, och Norman Thagard blev frsta astronauten att skjutas upp i en Sojuz och sedan att bo p Mir.[17][19] Sammanlagt besktes Mir av 125 olika rymdfarare frn 12 olika lnder.[19]
Mir var basen fr mnga lyckade rymduppdrag, men rkade ven ut fr flera missden under ren. En gng krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan p en av modulerna, och en annan gng brann det ombord i en kvart.[17] Mot slutet av sin livstid hade stationens solpaneler gulnat, vggarna rrats av mrken frn mikrometeoroider och insidan fyllts av gammal utrustning och skrp.[17]
r 1998 brjade den Internationella rymdstationen att byggas och krva det mesta av ryska rymdprogrammets uppmrksamhet och pengar.[17] Trots ryska frsk att hlla Mir levande snktes rymdstationen r 2001 slutligen ner i atmosfren.[17] Det mesta brann upp, men stora delar fll som guldvita strimmor ned i sdra Stilla havet, 290 mil ster om Nya Zeeland.[17]
Den frsta modulen innehll bland annat kosmonauternas primra levnadsutrymme, sovplatser, motorer, kommunikation och kontroller; den andra modulen innehll vetenskaplig utrustning och apparater fr att bttre styra rymdstationen; den tredje modulen innehll en luftsluss fr rymdpromenader, mer vatten- och syrefrvaring samt bttre tvttmjligheter; den fjrde modulen innehll vetenskaplig utrustning och en dockningsport fr NASA:s rymdfrjor; den femte modulen innehll nnu mera utrustning och plats fr experiment samt levandsutrymme fr NASA:s astronauter; den sjtte modulen innehll frbttrade dockningsportar fr rymdfrjorna; och den sjunde och sista modulen innehll ven den vetenskaplig utrustning, frmst fr att studera jordens klimat.[17]
Annons
Annons
Nr Mir var frdigbyggd mtte den 33 m x 31 m x 27,5 m.[18] Rymdstationens beboeliga volym var 350 m3,[18][19] att jmfra med de tidigare Salyut-stationernas 90 m3[4] och Skylabs 361 m3[20].
Mir kom att ligga i omloppsbana i hela 15 r.[19] Stationen var kontinuerligt bemannad i 10 r i rad och hade den lngvarigaste beskaren – kosmonauten och lkaren Valeri Polyakov levde p Mir i ver 14 mnader i strck (ett rekord som str sig n).[19] Detta var Polyakovs andra vistelse p Mir – frsta gngen hade han bott dr i tta mnader.[19]
Under 90-talet brjade de tv rymdnationerna Sovjet och USA att samarbeta igen, fr frsta gngen sedan Apollo-Sojuz-testprojektet 1975, varefter USA krde sin rymdfrja till Mir flera gnger fr att lra av ryssarnas lnga erfarenhet av rymdvistelser.[19] Sergej Krikaljov blev den frsta kosmonauten att skjutas upp i en rymdfrja, och Norman Thagard blev frsta astronauten att skjutas upp i en Sojuz och sedan att bo p Mir.[17][19] Sammanlagt besktes Mir av 125 olika rymdfarare frn 12 olika lnder.[19]
Mir var basen fr mnga lyckade rymduppdrag, men rkade ven ut fr flera missden under ren. En gng krockade en Sojuz-kapsel med Mir och skadade hela sidan p en av modulerna, och en annan gng brann det ombord i en kvart.[17] Mot slutet av sin livstid hade stationens solpaneler gulnat, vggarna rrats av mrken frn mikrometeoroider och insidan fyllts av gammal utrustning och skrp.[17]
r 1998 brjade den Internationella rymdstationen att byggas och krva det mesta av ryska rymdprogrammets uppmrksamhet och pengar.[17] Trots ryska frsk att hlla Mir levande snktes rymdstationen r 2001 slutligen ner i atmosfren.[17] Det mesta brann upp, men stora delar fll som guldvita strimmor ned i sdra Stilla havet, 290 mil ster om Nya Zeeland.[17]
4. International Space Station – frn 1998
Rysslands och USA:s samarbete med Mir banade vg fr den Internationella rymdstationen (ISS). Ryssland hade haft planer p en uppfljare till Mir – Mir 2 – medan USA hade planer p en egen rymdstation – Freedom.[21] Men Freedom omdesignades fr att inkludera andra lnders medverkan och drmed bli billigare, och Ryssland gick med p att frse stationen med hrdvara frn brjan tnkt till Mir 2.[21] Den nya rymdstationen fick namnet International Space Station,[21] kallad "Internationella rymdstationen" p svenska.
Frutom USA och Ryssland kom ven Europas rymdorgan European Space Agency (ESA), Japan, Kanada och Brasilien att bidra till bygget av Internationella rymdstationen.[22] I november 1998 skts den frsta delen, kontrollmodulen Zarya, upp av en rysk raket.[22] Nsta mnad levererade en amerikansk rymdfrja dockningsmodulen Unity och satte ihop den med Zarya.[22] ISS var n s lnge obemannad och frblev s i tv r, men sommaren 2000 adderades den ryska bo- och kontrollmodulen Zvezda och i november samma r anlnde tv ryska kosmonauter och en amerikansk astronaut med en Sojuz-farkost och blev stationens frsta besttning.[22] Sedan dess har Internationella rymdstationen aldrig varit obebodd.[23]
Efter Zvezda fortsatte ISS att vxa med fler moduler, som NASA-laboratoriet Destiny, men projektet fick sig en rejl trn nr rymdfrjan Columbia brts snder vid terintrdet i atmosfren i februari 2003.[22] Rymdfrjorna fick flygfrbud och ISS:s besttning reducerades frn tre till tv, vilka frmst kom att skta om rymdstationen snarare n att utfra vetenskap.[22] Under tiden byttes besttningen ut med Sojuz-farkoster och servades av automatiserade Progress-farkoster.[22]
Frst 2006 brjade rymdfrjan med reguljra flygningar till ISS igen.[22] Rymdstationens besttningen kunde ter kas till tre och bygget terupptogs.[22] Bara r 2008 adderades ESA:s laboratorium Columbus, den kanadensiska roboten Dextre, som med sina armar kunde erstta en del rymdpromenader, samt strsta delen av japanska laboratoriet Kibo.[22] r 2009 blev ISS fullt operativ och besttningen utkades till sex personer – vanligtvis tre ryssar, tv amerikaner och en frn antingen Japan, Kanada eller ESA.[22] Sexmannabettningen medfrde att ISS alltid mste ha tv Sojuz-farkoster dockade, som livbtar.[22]
r 2011 pensionerades rymdfrjan och Sojuz fick terigen skta samtliga persontransporter till och frn ISS, medan utrustning och frndenheter fortsttningsvis kom med ryska Progress, europeiska ATV, japanska HTV och senare ven med kommersiella SpaceX Dragon samt Cygnus.[22] r 2020 flg SpaceX:s bemannade farkost Crew Dragon till ISS fr frsta gngen, och tack vare att den kan bra fyra personer kan ISS besttning utkas till sju personer nr Crew Dragon och en Sojuz r dockad.[22] Under verlmnadet mellan besttningar kan de dock vara nnu fler p stationen.[23]
ISS har idag en beboelig volym p 388 m3 (total trycksatt volym r ver 900 m3) och stommens strsta lngd r 94 m.[23] Solpanelerna ger stationen en "vingbredd" p 109 m och det r tack vare dessa mjligt att se stationen med blotta gat i gryningen eller skymningen.[23]
Inuti ISS finns sex sovnischer, tv badrum och ett gym.[23] Besttningsmedlemmarna mste trna minst tv timmar per dag fr att minska frlusten av muskel- och benmassa.[23]
Vanligtvis bor man p ISS i ett halvr,[22] men 2015-2016 stannade kosmonauten Mikhail Korniyenko och astronauten Scott Kelly p ISS i 340 dagar, varvid Kelly slog det amerikanska rekordet fr lngst oavbruten tid i rymden.[23] r 2017 levde astronauten Peggy Whitson p ISS en tredje gng och fick ihop sammanlagt 665 dagar i rymden, vilket r det amerikanska rekordet fr total tid i rymden.[23] Allra lngst total tid i rymden har kosmonauten Gennady Padalka som mellan 1998 och 2015 spenderade sammanlagt 879 dagar p Mir (en vistelse) och ISS (fyra vistelser).[24] Padalkas vistande p de snabbt roterande rymdstationerna har gjort att han ldrats 0,02 sekunder mindre n mnniskorna p jorden, allt enligt Einsteins relativitetsteori.[24]
ISS r idag den rymdstation som befunnit sig lngst tid i omloppsbana och har vid denna artikelns uppdaterande (9 nov 2021) beskts av 246 rymdfarare frn 19 olika lnder, varav 7 stycken befinner sig ombord just nu.[25][26]
Frutom USA och Ryssland kom ven Europas rymdorgan European Space Agency (ESA), Japan, Kanada och Brasilien att bidra till bygget av Internationella rymdstationen.[22] I november 1998 skts den frsta delen, kontrollmodulen Zarya, upp av en rysk raket.[22] Nsta mnad levererade en amerikansk rymdfrja dockningsmodulen Unity och satte ihop den med Zarya.[22] ISS var n s lnge obemannad och frblev s i tv r, men sommaren 2000 adderades den ryska bo- och kontrollmodulen Zvezda och i november samma r anlnde tv ryska kosmonauter och en amerikansk astronaut med en Sojuz-farkost och blev stationens frsta besttning.[22] Sedan dess har Internationella rymdstationen aldrig varit obebodd.[23]
Efter Zvezda fortsatte ISS att vxa med fler moduler, som NASA-laboratoriet Destiny, men projektet fick sig en rejl trn nr rymdfrjan Columbia brts snder vid terintrdet i atmosfren i februari 2003.[22] Rymdfrjorna fick flygfrbud och ISS:s besttning reducerades frn tre till tv, vilka frmst kom att skta om rymdstationen snarare n att utfra vetenskap.[22] Under tiden byttes besttningen ut med Sojuz-farkoster och servades av automatiserade Progress-farkoster.[22]
Frst 2006 brjade rymdfrjan med reguljra flygningar till ISS igen.[22] Rymdstationens besttningen kunde ter kas till tre och bygget terupptogs.[22] Bara r 2008 adderades ESA:s laboratorium Columbus, den kanadensiska roboten Dextre, som med sina armar kunde erstta en del rymdpromenader, samt strsta delen av japanska laboratoriet Kibo.[22] r 2009 blev ISS fullt operativ och besttningen utkades till sex personer – vanligtvis tre ryssar, tv amerikaner och en frn antingen Japan, Kanada eller ESA.[22] Sexmannabettningen medfrde att ISS alltid mste ha tv Sojuz-farkoster dockade, som livbtar.[22]
r 2011 pensionerades rymdfrjan och Sojuz fick terigen skta samtliga persontransporter till och frn ISS, medan utrustning och frndenheter fortsttningsvis kom med ryska Progress, europeiska ATV, japanska HTV och senare ven med kommersiella SpaceX Dragon samt Cygnus.[22] r 2020 flg SpaceX:s bemannade farkost Crew Dragon till ISS fr frsta gngen, och tack vare att den kan bra fyra personer kan ISS besttning utkas till sju personer nr Crew Dragon och en Sojuz r dockad.[22] Under verlmnadet mellan besttningar kan de dock vara nnu fler p stationen.[23]
Annons
Annons
ISS har idag en beboelig volym p 388 m3 (total trycksatt volym r ver 900 m3) och stommens strsta lngd r 94 m.[23] Solpanelerna ger stationen en "vingbredd" p 109 m och det r tack vare dessa mjligt att se stationen med blotta gat i gryningen eller skymningen.[23]
Inuti ISS finns sex sovnischer, tv badrum och ett gym.[23] Besttningsmedlemmarna mste trna minst tv timmar per dag fr att minska frlusten av muskel- och benmassa.[23]
Vanligtvis bor man p ISS i ett halvr,[22] men 2015-2016 stannade kosmonauten Mikhail Korniyenko och astronauten Scott Kelly p ISS i 340 dagar, varvid Kelly slog det amerikanska rekordet fr lngst oavbruten tid i rymden.[23] r 2017 levde astronauten Peggy Whitson p ISS en tredje gng och fick ihop sammanlagt 665 dagar i rymden, vilket r det amerikanska rekordet fr total tid i rymden.[23] Allra lngst total tid i rymden har kosmonauten Gennady Padalka som mellan 1998 och 2015 spenderade sammanlagt 879 dagar p Mir (en vistelse) och ISS (fyra vistelser).[24] Padalkas vistande p de snabbt roterande rymdstationerna har gjort att han ldrats 0,02 sekunder mindre n mnniskorna p jorden, allt enligt Einsteins relativitetsteori.[24]
ISS r idag den rymdstation som befunnit sig lngst tid i omloppsbana och har vid denna artikelns uppdaterande (9 nov 2021) beskts av 246 rymdfarare frn 19 olika lnder, varav 7 stycken befinner sig ombord just nu.[25][26]
(Genesis I – frn 2006)
Vrldens frsta privata rymdstationsmodul Genesis I skts upp i juli 2006 av det amerikanska fretaget Bigelow Aerospace med hjlp av en rysk raket.[27] Genesis I r en obemannad prototypmodell som med sin lyckade rymdtur visat att Bigelows typ av moduler fungerar.[27]
Det speciella med Genesis I och fretagets andra moduler r att de r uppblsbara och drmed kan gras strre i rymden n nr de skjuts upp.[27] Prototypen Genesis I r liten, bara 4,4 m lng uppblst,[27] men Bigelow planerar en 17 m lng rymdstation kallad B330.[28] Genesis I ligger fortfarande kvar i omloppsbana, men dras sakta mot jorden och kommer ngon gng framver att brinna upp i atmosfren.[27]
Bilden r tagen p Bigelows fabrik och visar flera uppblsbara moduler som kopplats ihop.
Det speciella med Genesis I och fretagets andra moduler r att de r uppblsbara och drmed kan gras strre i rymden n nr de skjuts upp.[27] Prototypen Genesis I r liten, bara 4,4 m lng uppblst,[27] men Bigelow planerar en 17 m lng rymdstation kallad B330.[28] Genesis I ligger fortfarande kvar i omloppsbana, men dras sakta mot jorden och kommer ngon gng framver att brinna upp i atmosfren.[27]
Bilden r tagen p Bigelows fabrik och visar flera uppblsbara moduler som kopplats ihop.
(Genesis II – frn 2007)
Uppfljaren till Genesis I – Genesis II – skts upp i juni 2007.[27] ven Genesis II r en 4,4 m lng obemannad prototyp, men med strre kapacitet n sin fregngare.[27] Och precis som Genesis I ligger ven Genesis II kvar i omloppsbana, men dras sakta ner mot jorden.[27]
r 2016 skts en Genesis-liknande modul frn Bigelow kallad BEAM (Bigelow Expandable Activity Module) upp och kopplades ihop med ISS.[29] Efter en lyckad testperiod frlngdes BEAM:s frening med ISS och modulen sitter p rymdstationen n idag, dr den anvnds fr fortsatta tester och som stuvningsutrymme.[29]
r 2016 skts en Genesis-liknande modul frn Bigelow kallad BEAM (Bigelow Expandable Activity Module) upp och kopplades ihop med ISS.[29] Efter en lyckad testperiod frlngdes BEAM:s frening med ISS och modulen sitter p rymdstationen n idag, dr den anvnds fr fortsatta tester och som stuvningsutrymme.[29]
3. Tiangong-1 – 2011-2018
I september 2011 skt Kina upp rymdstationen Tiangong-1.[30] Det var Kinas frsta rymdstation och ett test infr byggandet av en strre kinesisk modulrymdstation.[30]
Tre rymdfarkoster dockade med Tiangong-1.[31] I november 2011 anlnde Shenzhou 8, som var en obemannad frd med Kinas rymdfarkost Shenzhou.[31] I juni 2012 anlnde sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter, och i juni 2013 anlnde Shenzhou 10, ocks med tre taikonauter.[31] Bda besttningarna stannade p Tiangong-1 i cirka tv veckor.[31]
Tiangong-1 var 12 m lng och hade och en diameter p 3,3 m.[30] Stationen bestod av tv cylindriska delar som kallades experiment- respektive resursmodulen,[30] och inuti dessa fanns bland annat tv sovplatser och lite trningsutrustning.[31] Toalett, kk och ytterligare sovplats fanns p den beskande Shenzhou-farkosten.[31]
Nr Shenzhou 10-besttningen lmnade Tiangong-1 hade rymdstationen fullfljt sitt uppdrag och frsattes i "vilolge".[31] Kina planerade att lngre fram kontrollerat snka Tiangong-1 mot jorden med dess motorkraft, men i mars 2016 tappade man kontakten med stationen.[31] S istllet fr en kontrollerad nedfrd fll Tiangong-1 ner mot jorden av sig sjlv i april 2018.[32] Ngra bitar brann sannolikt inte upp, men lyckligtvis skedde allt ver Stilla havet.[32]
P bilden ses Tiangong-1 till vnster med en dockad Shenzhou-farkost till hger.
Tre rymdfarkoster dockade med Tiangong-1.[31] I november 2011 anlnde Shenzhou 8, som var en obemannad frd med Kinas rymdfarkost Shenzhou.[31] I juni 2012 anlnde sedan den bemannade Shenzhou 9 med tre taikonauter, och i juni 2013 anlnde Shenzhou 10, ocks med tre taikonauter.[31] Bda besttningarna stannade p Tiangong-1 i cirka tv veckor.[31]
Tiangong-1 var 12 m lng och hade och en diameter p 3,3 m.[30] Stationen bestod av tv cylindriska delar som kallades experiment- respektive resursmodulen,[30] och inuti dessa fanns bland annat tv sovplatser och lite trningsutrustning.[31] Toalett, kk och ytterligare sovplats fanns p den beskande Shenzhou-farkosten.[31]
Nr Shenzhou 10-besttningen lmnade Tiangong-1 hade rymdstationen fullfljt sitt uppdrag och frsattes i "vilolge".[31] Kina planerade att lngre fram kontrollerat snka Tiangong-1 mot jorden med dess motorkraft, men i mars 2016 tappade man kontakten med stationen.[31] S istllet fr en kontrollerad nedfrd fll Tiangong-1 ner mot jorden av sig sjlv i april 2018.[32] Ngra bitar brann sannolikt inte upp, men lyckligtvis skedde allt ver Stilla havet.[32]
P bilden ses Tiangong-1 till vnster med en dockad Shenzhou-farkost till hger.
2. Tiangong-2 – 2016-2019
I september 2016 skt Kina upp Tiangong-2 – ungefr lika stor som sin fregngare men mer avancerad – fr fortsatta tester infr landets planerade modulrymdstation.[33][34]
En mnad senare anlnde Shenzhou 11 till Tiangong-2 med tv taikonauter, som slog nytt kinesiskt rekord genom att vistas i rymden i 33 dagar.[34] Tiangong-2 fick ocks besk av Kinas nya obemannade lastrymdskepp Tianzhou – i april 2017 dockade Tianzhou-1 med Tiangong-2.[34]
Till skillnad frn sin fregngare lyckades Tiangong-2 gra en planerad nedfrd mot jorden.[34] Med egen motorkraft bromsade rymdstationen och fll ner ver Stilla havet i juli 2019.[34]
Bilden visar en modell av Tiangong-2 dockad med en Shenzhou-farkost.
Till skillnad frn sin fregngare lyckades Tiangong-2 gra en planerad nedfrd mot jorden.[34] Med egen motorkraft bromsade rymdstationen och fll ner ver Stilla havet i juli 2019.[34]
Bilden visar en modell av Tiangong-2 dockad med en Shenzhou-farkost.
1. Tiangong Space Station – frn 2021
Tiangong-1 och Tiangong-2 var som sagt testmoduler infr byggandet av en strre kinesisk modulrymdstation, likt Mir och ISS. Bygget av denna rymdstation, som ftt namnet Tiangong Space Station, startade p allvar i maj 2021 d frsta modulen skts upp.[35] Modulen heter Tianhe, r 16,6 m lng och r taikonauternas huvudsakliga bomodul.[35] Minst tv ytterligare moduler, som ska husera olika experiment, planeras att skjutas upp och Kinas ml r att rymdstationen ska vara frdigbyggd i slutet av 2022.[35] Frhoppningen r att stationen kontinuerligt ska bebos av en besttning p tre taikonauter, som ska transporteras dit med Shenzhou-farkoster, medan frndenheter ska komma med Tianzhou-farkoster.[35]
I juni 2021 fick Tiangong sitt frsta mnskliga besk, d tre taikonauter ombord Shenzhou 12 dockade med stationen.[36] Besttningen spenderade hela 90 dagar p stationen (sammanlagt 92 dagar i rymden, ett nytt kinesiskt rekord), och landade sedan, som taikonauter brukar, i knen i Inre Mongoliet.[36] I oktober 2021 anlnde tre nya taikonauter till Tiangong med Shenzhou 13.[37] De planeras stanna i sex mnader.[37]
Illustrationen visar hur Tiangong kan se ut om ngot r, med bomodulen Tianhe i mitten, de tv experimentmodulerna p varsin sida, samt en Tianzhou dockad hgst upp och en Shenzhou dockad lngst ner.
I juni 2021 fick Tiangong sitt frsta mnskliga besk, d tre taikonauter ombord Shenzhou 12 dockade med stationen.[36] Besttningen spenderade hela 90 dagar p stationen (sammanlagt 92 dagar i rymden, ett nytt kinesiskt rekord), och landade sedan, som taikonauter brukar, i knen i Inre Mongoliet.[36] I oktober 2021 anlnde tre nya taikonauter till Tiangong med Shenzhou 13.[37] De planeras stanna i sex mnader.[37]
Illustrationen visar hur Tiangong kan se ut om ngot r, med bomodulen Tianhe i mitten, de tv experimentmodulerna p varsin sida, samt en Tianzhou dockad hgst upp och en Shenzhou dockad lngst ner.
Annons
Annons
Referenser (och vidare lsning)
[1]
"Gateway". NASA. Uppdaterad 17 sep 2021. Lst 9 nov 2021.
[2]
"50 Years Ago: NASA Benefits from Manned Orbiting Laboratory Cancellation". NASA. Publicerad 10 juni 2019. Lst 9 nov 2021.
[3]
"50 Years Ago: Launch of Salyut, the Worlds First Space Station". NASA. Publicerad 19 april 2021. Lst 9 nov 2021.
[4]
David S. F. Portree. "Mir Hardware Heritage" (pdf). NASA History Division. Publicerad mars 1995. Lst 9 nov 2021.
[5]
"Salyut 1". NASA. Lst 9 nov 2021.
[6]
"50 Years Ago: Remembering the Crew of Soyuz 11". NASA. Publicerad 30 juni 2021. Lst 9 nov 2021.
[7]
Rex Hall, David Shayler. 2003.
"Sojuz: A Universal Spacecraft". Berlin: Springer.
[8]
Grujica S. Ivanovich. 2008.
"Salyut - The First Space Station". Berlin: Springer.
[9]
Anatoly Zak. "OPS-1 (Salyut-2)". Russian Space Web. Lst 9 nov 2021.
[10]
"40 Years Ago: Skylab Reenters Earths Atmosphere". NASA. Publicerad 11 juni 2019. Lst 9 nov 2021.
[11]
"Skylab Quicklook". NASA Jet Propulsion Laboratory (JPL). Lst 9 nov 2021.
[12]
"Skylab 2: Mission Accomplished!". NASA. Publicerad 22 jan 2018. Lst 9 nov 2021.
[13]
"Skylab 3: Return to Skylab". NASA. Publicerad 5 juli 2018. Lst 9 nov 2021.
[14]
"45 Years Ago: Splashdown of Third and Final Skylab Crew". NASA. Publicerad 7 feb 2019. Lst 9 nov 2021.
[15]
"A Dream Strewn Across The Desert And An Unpaid Ticket For Littering". National Geographics. Publicerad 10 juli 2019. Lst 9 nov 2021.
[16]
OSMA Assessments Team
Johnson Space Center, Houston. "NASA Astronauts on Soyuz: Experience and Lessons for the Future" (pdf). NASA. Publicerad aug 2010. Lst 9 nov 2021.
[17]
"Mir Space Station". NASA. Lst 9 nov 2021.
[18]
"Mir FAQs - Facts and history". ESA. Publicerad 21 feb 2001. Lst 9 nov 2021.
[19]
"35 Years Ago: Launch of Mir Space Stations First Module". NASA. Publicerad 22 feb 2021. Lst 9 nov 2021.
[20]
"Skylab: How NASA's First Space Station Worked (Infographic)". Space.com. Publicerad 12 maj 2013. Lst 9 nov 2021.
[21]
"A History of U.S. Space Stations". NASA. Publicerad juni 1997. Lst 9 nov 2021.
[22]
David M. Harland. "International Space Station". Encyclopdia Britannica. Lst 9 nov 2021.
[23]
"International Space Station Facts and Figures". NASA. Uppdaterad 4 nov 2021. Lst 9 nov 2021.
[24]
"Longest time spent in space (aggregate)". Guinness World Records. Lst 9 nov 2021.
[25]
"Visitors to the Station by Country". NASA. Uppdaterad 5 okt 2021. Lst 9 nov 2021.
[26]
"Crews and Expeditions - International Space Station". NASA. Uppdaterad 17 okt 2021. Lst 9 nov 2021.
[27]
"Genesis Program". Bigelow Aerospace. Lst 9 nov 2021.
[28]
"B330". Bigelow Aerospace. Lst 9 nov 2021.
[29]
"NASA Extends Expandable Habitat's Time on the International Space Station". NASA. Publicerad 4 dec 2017. Lst 9 nov 2021.
[30]
"Tiangong 1". NASA. Lst 9 nov 2021.
[31]
Mike Wall. "Chinese Space Station's Crash to Earth: Everything You Need to Know". Space.com. Publicerad 2 april 2018. Lst 9 nov 2021.
[32]
Mike Wall. "Farewell, Tiangong-1: Chinese Space Station Meets Fiery Doom Over South Pacific". Space.com. Publicerad 2 april 2018. Lst 9 nov 2021.
[33]
"Tiangong-2". NASA. Lst 9 nov 2021.
[34]
Andrew Jones. "China's Tiangong-2 Space Lab Falls to Earth Over South Pacific". Space.com. Publicerad 19 juli 2019. Lst 9 nov 2021.
[35]
Andrew Jones. "China's Tiangong space station". Space.com. Publicerad 24 aug 2021. Lst 9 nov 2021.
[36]
Mike Wall. "Chinese astronauts land after historic 3-month mission to new space station". Space.com. Publicerad 17 sep 2021. Lst 9 nov 2021.
[37]
Andrew Jones. "China's Shenzhou 13 crew takes its first spacewalk, the country's 1st by a female astronaut". Space.com. Publicerad 7 nov 2021. Lst 9 nov 2021.
Liknande
Senaste
Rymden
Sport
Mnniskan
Byggnadsverk
Byggnadsverk
Jorden
