Hermann Buhls drogpåverkade bestigning av Nanga Parbat

Nanga Parbat ligger i bergskedjan Himalaya i Pakistan, och är med sina 8 126 m det nionde högsta berget i världen.^[1] År 1953 skulle en tysk-österrikisk expedition försöka nå toppen för första gången. Det notorisk svårbestigna berget, med smeknamnet "killer mountain", hade dödat minst 30 människor i tidigare försök.^[1] Men bergsbestigaren Hermann Buhl i den tysk-österrikiska expeditionen hade ett hemligt vapen.

Klockan halv tre på morgonen den 3 juli lämnade Hermann det högsta lägret för den sista klättringen mot toppen.^[2] Han var ensam - hans klättrarpartner hade inte velat vakna.^[2] Utan syrgas i den syrefattiga luften blev Hermann själv snart trött. Han lämnade sin ryggsäck i en håla och tog bara med sig det allra viktigaste.^[2] Men tröttheten övermannade honom. Framåt förmiddagen hade han svårt att gå upprätt och ville helst bara lägga sig ner i snön och sova.^[2]

Det var nu Hermann tog fram sitt hemliga vapen. Han öppnade en liten burk Pervitin och svalde två tabletter.^[2]

Pervitin var ett tyskt varumärkesnamn på metamfetamin - en av världens mest ökända droger. Metamfetamin tar bort trötthet, hunger och törst, och framkallar självförtroende, eufori och en villighet att ta risker. Drogen har också en lång rad andra biverkningar, som panikattacker, paranoia och ruttnande tänder.

Hermann drack också ett uppiggande te på kokablad, vilket sägs kunna lindra höjdsjuka.^[2]

Denna cocktail av droger fick fart på honom, och klockan sju på kvällen stod Hermann Buhl som första människa någonsin på toppen av Nanga Parbat.^[2] Hermann hade nått toppen farligt sent, och när det blev mörkt tvingades han spendera natten ståendes i en smal klyfta.^[2] Där tog han två tabletter Padutin - en medicin som stimulerar blodcirkulationen och därmed skyddar mot köldskador.^[2] Enligt Hermann själv passerade timmarna förvånansvärt snabbt.^[2]

På morgonen fortsatte Hermann sin mödosamma nedklättring. Han nådde tillbaka till platsen där han lämnat sin ryggsäck, men kände snart att han inte hade några krafter kvar.^[2] Då tog han ytterligare tre tabletter Pervitin.^[2]

Klockan sju på kvällen nådde han slutligen topplägret, 40 timmar efter att han lämnade det.^[2] Andra klättrare hade kommit till lägret för att vänta på Hermann, och de välkomnade honom med varm dryck och syrgas.^[2] Hermann var fortfarande hög på sin senaste dos Pervitin, och de andra klättrarna tyckte att han verkade överspänd och att det var något obehagligt med hans beteende.^[2]

Nanga Parbat är idag det enda berget över 8 000 m som premiärbestigits av en ensam klättrare. Hermann Buhl förlorade två tår på grund av köldskador efter sin natt på berget, men fortsatte att klättra.^[2] År 1957 blev han och tre andra österrikiska klättrare de första som nådde toppen av 8 047 m höga Broad Peak.^[3] Några veckor senare försökte Hermann bestiga ett närliggande berg, men trampade igenom en hängdriva och försvann över bergskanten.^[4] Hans kropp har aldrig återfunnits.