Hermann Buhls drogpåverkade bestigning av Nanga Parbat

Nanga Parbat i Himalaya i Pakistan är världens nionde högsta berg. År 1953 skulle en tysk expedition försöka nå toppen för första gången. Det notorisk svårbestigna berget med smeknamnet "killer mountain" hade dödat 31 människor i tidigare försök, men klättraren Hermann Buhl i den tyska expeditionen hade ett hemligt vapen. När Hermann klockan två på morgonen den 3 juli lämnade det högsta lägret för den sista klättringen mot toppen var han ensam - hans klättrarpartner orkade inte följa med. Utan syrgas i den syrefattiga luften blev Hermann själv snart trött. Framåt förmiddagen hade han svårt att gå upprätt och ville helst bara lägga sig ner i snön och sova. Då tog han fram en liten burk Pervitin och svalde två tabletter. Pervitin var ett tyskt varumärkesnamn på metamfetamin - en av världens mest ökända droger. Metamfetamin tar bort trötthet, hunger och törst och framkallar självförtroende, eufori och en villighet att ta risker (förutom en lång rad andra saker som panikattacker och ruttnande tänder). Hermann drack också ett uppiggande te på kokablad, vilket sägs kunna lindra höjdsjuka. Allt detta fick fart på honom och klockan sju på kvällen stod Hermann som första människa någonsin toppen på Nanga Parbat (som idag är det enda berg över 8 000 m som premiärbestigits av en ensam klättrare). Hermann Buhl hade nått toppen farligt sent, och när det blev mörkt tvingades han spendera natten ståendes på en smal klippavsats. Han tog ytterligare två tabletter Pervitin, och enligt han själv passerade timmarna förvånansvärt snabbt. På morgonen fortsatte han sin mödosamma nedklättring, och när han kände att han inte hade några krafter kvar tog han två tabletter till. Klockan sju på kvällen nådde han till slut topplägret, 40 timmar efter att han lämnade det. Andra klättrare gav Hermann varm dryck och syrgas, och de reagerade på att han hade ett kusligt uppträdande och verkade stingslig och nervös.

Hermann Buhl förlorade två tår på grund av köldskador efter sin natt på berget, men fortsatte att klättra. År 1957 blev han och tre andra tyska klättrare de första som nådde toppen av 8 051 m höga Broad Peak. Några veckor senare försökte Hermann bestiga ett närliggande berg, men tappade riktningen i en snöstorm och försvann över bergskanten. Hans kropp har aldrig återfunnits.