Start     Jorden     Rymden     Människan     Djur     Teknik     Byggnadsverk     Sport     Sverige     Topplistor    
Annons
Annons
Människan

Döda fallet och Vild-Hussen

Uppdaterad 18 aug 2019
Klockan nio på kvällen började marken skaka och en tjugofem meter hög flodvåg mullrade mot byarna nedanför. Fyra timmar senare hade en stor sjö tömts på vatten och en av Sveriges mäktigaste forsar tystnat för alltid. Det här är historien om Döda fallet - och den vildsinte norrlänningen "Vild-Hussen" som stod bakom katastrofen.
Hela historien börjar i slutet av 1700-talet. Längs Indalsälven i Jämtland låg byar som hade börjat utnyttja skogen i området för att sälja virke, men när man försökte frakta timret på älven stötte man på ett problem. Nedanför byarna låg nämligen Storforsen - en 35 m hög fors som slog sönder alla timmerstockar.[1] Därför bestämde sig byborna för att gräva en timmerränna förbi forsen.

Precis före Storforsen utvidgades Indalsälven till den nästan 2 km breda och hela 2,5 mil långa Ragundasjön.[1] Timmerrännan skulle grävas genom en sandås i östra änden av Ragundasjön, och på så sätt skulle en liten del av vattnet i Indalsälven ta en annan, lugnare väg förbi Storforsen.[1] Sjöns nivå skulle förmodligen sänkas något, vilket skulle ge mer odlingsbar mark.[1] Dessutom skulle laxen, som nu hindrades av Storforsen, kunna simma ända upp till Ragundasjön.[1]
Karta över Ragundasjön och Storforsen (senare Döda fallet).
Bilden är från 1864 och visar planerna.


Några av bönderna nedanför Storforsen motsatte sig kanalbygget, eftersom de brukade få betalt för att samla ihop de sönderslagna timmerstockarna.[1] De kunde till en början andas ut, då bygget flera gånger fick avbrytas efter ras.[1]

År 1793 anlitades så köpmannen Magnus Huss, född i socknen nedanför Storforsen och på grund av sitt äventyrliga sinne kallad "Vild-Hussen".[1] Han provade en ny grävningsmetod. Bredvid kanalbygget låg Boberget, och från berget rann en bäck som Vild-hussen omledde så att den fick gräva sig fram genom sandåsen.[1]

Grävningsmetoden visade sig fungera bra. Men arbetet avbröts flera gånger på grund av tvister med de som bodde nedanför Storforsen. De hade blivit oroliga över bygget och ville ha försäkran om ersättning ifall något skulle hända.[1]

När våren kom år 1796 hade kanalbygget, trots tvisterna, och även sabotage,[2] kommit så långt att vatten faktiskt rann genom sandåsen och vidare på ängen nedanför.[1] Ingen anade vilken katastrof som snart skulle inträffa.

Ingen hade brytt sig om att undersöka djupet på sandåsen.[1] Så ingen förstod att Indalsälven ursprungligen hade runnit på precis det ställe där timmerrännan nu fanns.[6] Den lätteroderade sandåsen som blockerade Indalsälven hade bildats den senaste istiden,[6] och den var nästan lika djup som Ragundasjöns botten.[1] Allt som krävdes för att nu spola bort hela åsen var kraften från en vårflod.
Staty av Vild-Hussen i Hammarstrand.


Klockan nio på kvällen den 6 juni 1796 sken solen fortfarande, och ett par båtar roddes över den spegelblanka Ragundasjön.[1] Plötsligt började sjön att strömma, och människorna i båtarna anade oråd.[1] När de med nöd och näppe lyckats ro i land hade sjön redan sjunkit någon meter.[1] De två vakterna som stod vid kanalbygget kunde se enorma mängder vatten välla in i den nya timmerrännan och sprang upp mot Boberget för glatta livet.[1] Det dånande mullret från det inströmmande vattnet hördes ett par mil.[1] Hela sandåsen hade gett vika och sjön höll på att tömmas.

En flodvåg som var uppemot 25 m hög vällde mot samhällena nedanför.[1][6] Den drog med sig skog, holmar, sågverk, bostadshus, båthus, redskapsbodar, lador, åkrar och ängar.[1] Den tsunamiliknande vågen blev så full av bråte att det enligt vittnen hade varit möjligt att promenera över den.[1]

Det tog fyra timmar innan Indalsälven lugnade sig.[1] Otroligt nog omkom ingen människa av vågen,[1] eftersom de flesta bostäder låg en bit från vattnet.[6] Men byborna fick massor av egendom och odlad mark förstörd.[1] Döda laxar låg långt upp på ängarna - vissa hängde till och med i träden.[1] Indalsälven hade ändrat väg och inget vatten rann längre i Storforsen. Vild-Hussen hade oavsiktiligt skapat det som Storforsen senare döptes om till - Döda fallet.

Allt som var kvar av Ragundasjön var en älvfåra som ringlade sig fram mellan lervälling och sönderbrutna stränder.[1] Vattnet var länge för grumligt för att fisken skulle vilja leta sig dit.[3] När älven skar sig djupare ner i Ragundasjöns tidigare sjöbotten bildades upp till 10 m höga undergrävda stränder.[3] Åren efter katastrofen dog åtminstone 12 personer i ras när de befann sig på den gamla sjöbottnen.[3]
Döda fallet - som tidigare var Storforsen.


Vild-Hussen bekymrade sig inte alls för de olyckor hans oförsiktighet hade skapat. Han ansåg sig ha utfört ett storartat mästerverk och uppfylldes av "ett till galenskap gränsande högmod".[1] Han ville att hela Sverige skulle få veta att Indalsälven var farbar ända uppifrån Ragunda, och för att demonstrera sitt stordåd beslutade han sig för att färdas längs älven i en liten båt ut till Östersjön och vidare ända ner till Stockholm.[1]

Efter bara några kilometer stötte Vild-Hussen på det första hindret - Svarthålsforsen utanför Bispgården. Han bar båten förbi forsen, men lade i den för tidigt. Strömmen var fortfarande var för stark och båten kantrade.[1]

Enligt sägnen mötte Vildhussen ett annat öde. Det berättas om hur arga bönder satte ut honom på älven i en båt utan åror.[4]

Vad som är säkert är att Vild-Hussen hittades drunknad långt nedströms[1] - dödad av vattnet han så vårdslöst försökt tämja.
En "jättegryta" i Döda fallet. Dessa hål bildas av sten som under en längre tid roterat i en virvel.


Efter Döda fallet-katastrofen var Indalsälven länge i behov av rensningar. Flodvågen hade fört med sig en stor mängd sediment, och mycket fastnade där Indalsälven rinner ut i Östersjön. Älvens delta växte dramatiskt, och är idag Sveriges största kustdelta.[7] Senare kom Sundsvall-Timrå Airport att byggas här.

När Ragundasjön tömdes bildades en ny fors i den tidigare sjöns västra del. Forsen döptes till Hammarforsen, och sägs vara Sveriges yngsta vattenfall. Här byggdes kvarnar, och ett samhälle började ta form. Idag är detta tätorten Hammarstrand. En stor del av Hammarstrand ligger på det som tidigare var Ragundasjöns botten.

Rättsprocessen efter Döda fallet-katastrofen sägs ha tagit nästan 200 år.[3] Bönderna nedanför Döda fallet hade förlorat både mark och bra laxfiske,[2] och ingen visste vem som skulle äga den nytillkomna marken ovanför fallet, som visade sig vara idealisk att odla på.[3]

Döda fallet är idag ett naturreservat och en turistattraktion, där man kan gå runt och titta på den gata av stenformationer som skapades av den forna Storforsen. Vid Döda fallet finns också en utomhusscen där en av de största succéerna hittils har varit teatern om, just det - Vild-Hussen.[5]
Hammarstrand - tätorten som delvis står på Ragundasjöns tidigare botten.
Annons
Annons
Referenser
[1]
"En försvunnen sjö". Svenska Familj-Journalen. Publicerad 1864. Läst 18 aug 2019.
[2]
"Vildhussens dåd". SvD. Publicerad 24 juli 2011. Läst 18 aug 2019.
[3]
"Tjärnviksdalen". Länsstyrelsen Jämtlands län. Utgiven dec 2014. Läst 18 aug 2019.
[4]
"Döda fallet - ett vackert klavertramp". Sundsvalls Tidning. Publicerad 13 juni 2010. Läst 18 aug 2019.
[5]
"Den nya uppsättningen av Vildhussen i Döda Fallet är en succé!". Teater Västernorrland. Publicerad 26 juni 2014. Läst 18 aug 2019.
[6]
"Döda fallet skapade Indalsälvens delta". Sveriges Radio. Publicerad 11 juni 2016. Läst 18 aug 2019.
[7]
"Indalsälvens delta". Timrå kommun. Uppdaterad 11 okt 2018. Läst 18 aug 2019.
Liknande
Senaste
Sport
Jorden
Människan
Byggnadsverk
Djur
Jorden