Människan
Damen som sålde tiden
Uppdaterad 17 sep 2021
Ruth Belville var en affärskvinna i England med ett annorlunda jobb. Hon sålde tiden.
Historien börjar år 1836 med Ruths pappa, John Henry Belville. Han jobbade då på observatoriet i Greenwich i London, där det genom dagliga astronomiska observationer bestämdes exakt vad klockan var.[1] Men det var svårt för andra i stan att få veta den exakta tiden – någon motsvarighet till Fröken Ur fanns inte år 1836.[2] Så observatoriet hade en tidkula på taket – en stor boll på en pinne som hissades och sedan släpptes exakt klockan 13:00 varje dag – och denna kunde folk, och sjöfarare nere på Themsen, ställa in sina klockor och kronometrar efter.[1]
Observatoriet i Greenwich med tidkulan på taket. Tidkulan släpps fortfarande varje dag klockan 13:00.[4]
Året 1836 installerades även en klocka för allmänheten utanför observatoriegrinden.[1] Men det fanns ett problem. Alla kunde ju inte ta sig till observatoriet eller se tidkulan, och detta utnyttjade John Henry. Han var med och startade en service för inledningsvis alla stora klockmakare i London.[1] Han ställde sitt eget toppmoderna fickur efter observatoriets tid, kallad Greenwich Mean Time, och begav sig sedan till kunderna och sålde tiden till dem.[2] Ett nätverk av prenumeranter fick mot en årlig avgift ett besök per vecka av John, som med sitt fickur lät dem veta exakt vad klockan var.[2]
Efter John Henrys död år 1856 övertalade hans änka Maria observatoriet om att få ta över företaget.[1] Trots att tekniken utvecklades och tidsignaler började sändas ut via telegraf, så var telegrafen opålitlig och många prenumeranter ville fortsätta med tekniken de kände igen och litade på.[2] Maria kunde därför sälja tiden till klockmakare och andra företag med behov av rättvisande klockor i 36 år till, tills hon gick i pension.[2]
Året 1836 installerades även en klocka för allmänheten utanför observatoriegrinden.[1] Men det fanns ett problem. Alla kunde ju inte ta sig till observatoriet eller se tidkulan, och detta utnyttjade John Henry. Han var med och startade en service för inledningsvis alla stora klockmakare i London.[1] Han ställde sitt eget toppmoderna fickur efter observatoriets tid, kallad Greenwich Mean Time, och begav sig sedan till kunderna och sålde tiden till dem.[2] Ett nätverk av prenumeranter fick mot en årlig avgift ett besök per vecka av John, som med sitt fickur lät dem veta exakt vad klockan var.[2]
Efter John Henrys död år 1856 övertalade hans änka Maria observatoriet om att få ta över företaget.[1] Trots att tekniken utvecklades och tidsignaler började sändas ut via telegraf, så var telegrafen opålitlig och många prenumeranter ville fortsätta med tekniken de kände igen och litade på.[2] Maria kunde därför sälja tiden till klockmakare och andra företag med behov av rättvisande klockor i 36 år till, tills hon gick i pension.[2]
Maria Belville besöker en kund, troligtvis en klockmakare.[3]
Nu var året 1892 och dottern Ruth Belville tog över verksamheten.[1] Bärandes samma fickur som sin mamma och pappa dök hon regelbundet upp vid observatoriet för att få den exakta tiden inställd och begav sig sedan till kunderna.[1]
Den moderna tekniken gjorde att hennes tjänster blev mer och mer en tradition än nödvändighet.[1] Telegraferna började bli mer tillförlitliga och från 1924 sände radion pip som markerade varje ny timme.[2] Men kunderna ville fortfarande ha den pålitliga damen med fickuret. Hon blev en välkänd personlighet i London, och som ett levande bevis på att gammal teknik kan bestå fick hon uppmärksamhet i media.[1][2]
Ruth pensionerade sig först 1940, vid 86 års ålder, när andra världskriget gjorde det för farligt att gå på gatorna.[2] Då hade London haft en Fröken Ur-tjänst på telefon i fyra år.[2]
Ruth – känd som "the Greenwich Time Lady" – dog 1943, med sitt pålitliga fickur bredvid sängen.[2]
Nu var året 1892 och dottern Ruth Belville tog över verksamheten.[1] Bärandes samma fickur som sin mamma och pappa dök hon regelbundet upp vid observatoriet för att få den exakta tiden inställd och begav sig sedan till kunderna.[1]
Den moderna tekniken gjorde att hennes tjänster blev mer och mer en tradition än nödvändighet.[1] Telegraferna började bli mer tillförlitliga och från 1924 sände radion pip som markerade varje ny timme.[2] Men kunderna ville fortfarande ha den pålitliga damen med fickuret. Hon blev en välkänd personlighet i London, och som ett levande bevis på att gammal teknik kan bestå fick hon uppmärksamhet i media.[1][2]
Ruth pensionerade sig först 1940, vid 86 års ålder, när andra världskriget gjorde det för farligt att gå på gatorna.[2] Då hade London haft en Fröken Ur-tjänst på telefon i fyra år.[2]
Ruth – känd som "the Greenwich Time Lady" – dog 1943, med sitt pålitliga fickur bredvid sängen.[2]
Ruth Belville vid klockan utanför observatoriegrinden. Klockan finns kvar än idag. Det är en 24-timmarsklocka, vilket innebär att timvisaren gör ett istället för två varv per dygn.[5]
Annons
Annons
Källor (och vidare läsning)
[1]
J L Hunt. "The handlers of time: The Belville Family and the Royal Observatory, 1811–1939 ". Astronomy & Geophysics vol 40. via Journals | Oxford Academic. Publicerad 1 feb 1999. Läst 17 sep 2021.
[2]
David Rooney. "Ruth Beliville: The Greenwich Time Lady". Science Museum. Publicerad 23 okt 2015. Läst 17 sep 2021.
[3]
"Greenwich Mean Time...Mrs Belleville [Maria Belville] who checks the hour daily at the Greenwich Observatory for the benefit of London clockmakers". Royal Museums Greenwich. Läst 17 sep 2021.
[4]
"The Greenwich Time Ball". Royal Museums Greenwich. Läst 17 sep 2021.
[5]
"The Shepherd Gate Clock". Royal Museums Greenwich. Läst 17 sep 2021.
Liknande
Senaste
Rymden
Rymden
Byggnadsverk
Sport
Sport
Sport
Teknik
